Headern är min teckning. Vänskap är krångligt.

Bara en liten parantes, bara så ni vet så är teckningen som är i headern tecknad av mig. En vän sa till mig en gång när jag hade slut på fantasi, att jag skulle teckna det jag tänkte. Det var den teckningen som blev, är det någon som har en aning om vad jag tänkte på?? Om någon faktiskt läser min blogg, berätta gärna vad ni tänker när ni ser bilden!
   När jag tecknade den tänkte jag på världen, det är en teckning utav livets ursprung, världen och känslan av att hitta något nytt. I mitt fall var det en ny, underbar vän, vännen som då rådde mig att göra den teckningen. Hon är fortfarande min vän, fast det var flera år sedan. Hon har slagit rekord, ingen av mina tidigare vänner har stannat vid min sida i mer än tre år och jag är så underbart glad att hon är kvar!! Jag har så lätt för att älska, jag älskar mina vänner så mycket att jag skulle dö för dem. Jag skulle lugnt ta en kula för en vän.
   Ibland älskar jag människor alldeles för mycket tror jag, det är kanske därför jag förlorar dem. Antingen så dör dem, flyttar eller tröttnar på mig. Just nu håller en vän jag haft, K, på att tröttna på mig. Hon var en av väldigt få som jag någonsin litat på, faktiskt den första jag litade på på sex år. Men ja, henne var det väldigt korkat att älska henne för min kärlek till henne ser hon inget värde i alls, och jag tappade all tillit jag någonsin haft till henne för ett litet tag sen. Jag har spenderat en vecka i Paris nyligen(berättar mer om den resan någon gång) med min franska-klass. Hon läser inte språk, så hon var kvar i Sverige. Jag berättade för henne innan jag åkte hur mycket jag skulle sakna henne, och att jag verkligen önskade att hon skulle följa med så att vi kunde se allt tillsammans. Hon sa till mig att ta foton, men var inte jätteintresserad egentligen. Jag skriver lite till henne medans jag är borta, sociala medier ni vet, men jag får inget svar. Jag berättar att jag älskar henne, min fina vän massor, jag berättar om Notre Dame och att jag saknar henne. Jag kommer till skolan på måndagen, med bilder redo att visas och historier på tungspetsen. Allting ledsamt är undanstoppat långt in i någon vrå i mitt hjärta för jag vill inte tynga henne. Jag ser henne, går till henne och säger Hej med ett stort stort leende på läpparna. Hon går därifrån. Munnen som ett streck, raska steg så jag inte hinner kapp och när hon går in genom dörrn till sin lektion smäller det till. Jag har ingen aning om vad jag gjorde över huvud taget.
   Jag älskar henne fortfarande, hon är fin, men jag kommer aldrig lita på henne igen eller bli så beroende av hennes sällskap som jag var ett tag. Denna händelsen jag nyss beskrev var droppen helt enkelt, det var egentligen inte farligt alls. Men det var det sista jag orkade med. Hon har inte kollat på bilderna, hon har ännu inte lyssnat på historierna och hon har helt slutat bry sig. Innan den här händelsen fick jag mitt fina bevis på att hon slutat bry sig om mig(eller det kanske hon aldrig har gjort?). Redan då borde jag tappat tilliten, men jag var så korkad att jag höll kvar ett tag till. Det var som så att jag gick ut från min lektion, jag mådde dåligt och "gick på toa" för att slippa böla inför min klass. Jag står och tittar ut genom ett fönster, jag hyperventilerar och gråter, efter ett tag ser jag henne i fönstret. Jag torkar snabbt bort tårarna men är fortfarande våt av tårar och röd runt ögonen. Jag vänder mig om, ler mot henne genom smärtan, sträcker ut armarna och säger "kram, snälla?" och hon tar till ett språng. Snabbt in genom närmsta dörr, utan att lägga en andra blick på mitt rödgråtna ansikte. Jag gråter inte ofta, nästan aldrig, hon förstod att något var fel. Och gick utan att bry sig det minsta. Nyligen skrev jag till henne att hon var älskad. Av många, av mig. Hon skrev direkt "sluta skriv!!" och det var det jag gjorde. Någon som kan förstå vad jag gjort för fel? Vad är det som får henne att hata mig så att hon inte ens kan unna den som stått upp för henne, hjälpt henne, kramat henne när hon behövt och alltid älskat henne, ett endaste litet hej?? Jag sörjer henne. För jag har tappat tilliten, men värst av allt. Jag har tappat henne.
    K, om du råkar läsa detta. Skriv då ingen kommentar är du snäll, jag vet redan vad det skulle stå.