Har ni....

Har ni någonsin sett en lastbil när ni varit mitt i vägen, snabbat er så ni inte blir överkörd. För att sedan, när man anländer till andra sidan vägen, så ångrar man sig. Man skulle inte snabbat sig, man skulle ha stannat där, mitt i vägen. Då, ja då hade man mått bättre nu.

Jahopp....

Det blev inget med Bup, dem ringde mig och berättade att jag inte kan komma dit utan att dem måste kontakta vårdnadshavare, eftersom jag är ett halvår ifrån arton och inte arton än. Så eftersom jag inte kan låta mina föräldrar veta kan dem inte hjälpa mig må bättre. Tycker jag är riktigt dåligt. Men, om ungefär ett halvår fyller jag arton, frihet, tack gode Gud. Då kan dem tillomed medicinera mig utan att mina päron kan få reda på det. Bara ett halvår, men ändå ett helt jobbigt halvår....en vän har lovat hjälpa mig, hon är underbar. Min fina vän. Var ett tag sen bup grejset egentligen. Men klarade inte att skriva då.
   Nu snart ska jag försöka hantera resten av helgen, klarade inte dem första timmarna, så min arm är redan sårig.
  För ett par helger sen spenderades lite tid, tre dagar faktiskt, med att hälsa på flickan jag älskar och henner pojkvän, jag såg fram emot det fast jag visste att det skulle bli svårt med honom där. För hon är det viktigaste. Vet ni? Jag kom dit helgen efter deras officiella förlovning. Jag såg ringarna innan många av hennes andra vänner. Jag var med när dem berättade. Det var jätteroligt vi hade så trevligt! ...Och jag kämpade mot tårarna. Och vet ni. Nu är jag trött.

Idag Imorgon.

Idagimorgon ska bup ringa mig. Så kanske jag ska åka dit o prata med dem samma dag. Känns lite läskigt. Tänk om dem sätter mig någonstans? Eller tvingar i mig piller? Eller kräver att se mina sår, mina ärr? Tänk om dem tror det är för uppmärksamhet? Jag gör inget för uppmärksamhet. Denna bloggen existerar mest för att jag vill skriva av mig, och se om någon är som jag. Och lite för att jag inte vet hur man gör en blogg privat. Men det är nåtgot fel. Så jag ska dit. Fast dem kan inte hjälpa mig, dem skulle behöva ändra mitt liv och inte bara mig.

Jag är kär....

I min säng.
Och en människa.
Men mest min säng.

Onsdag nu.

Hjärtat dunkar, luften som åker ut och in i lungorna raspar strävt, kroppen är förvriden och håller tillbaka skriket...

...skriken som aldrig får höras.

Tårarna bränner, hotar att falla. Blodet faller inte, det rinner sen nära en halvtimme tillbaka.

Sharlakansrött fortfarande, fast det runnit så länge.

Tar det aldrig slut? Väntar på att torka ihop som ett russin, utan allt blod.

Det är en liten pöl på skrivbordet, undrar om det kommer bli upptorkat alls. Eller om den kommer lämnas där. Till slut torr som en försvunnen sjö i öknen.

Finrarna stelnar, känns som frost i kroppen....kölden kom till slut.

Det blir nog en öken för pölen av smärta.

Jag erkänner, jag kan inte det här med rubrikssättning.

Jag kan inte fixa rubriker, hoppas ni tål det. Att ni inte är som jag som inte tål något. Natten till idag misslyckades jag. Krossade någon gammal rakhyvel och tog ut en fånig liten ursäkt till rakblad. Men det skar lika bra som något annat. Jag är bara för trött för att försöka låta bli.

Tja!

No explenation, at all.http://rprewards.com/?ref=w2C72eU2b
Nyfiken????:)

En LÄNK!:)

 En LÄNK!:)Valentins dag, en historia av en flicka som tänker som en vuxen:)http://lyydiia.bloggplatsen.se/2013/02/14/9468383-alla-hjartans-dag-del-2-karleks-historia-9829/

Det är en jag känner någorlunda som skrivit, hon är yngre än vad jag är, men minst lika smart. Testa att läsa:) hon skriver bra.

     Detta är en teckning som jag skissade upp i skolan när jag väntade på något jag inte visste riktigt vad det var. Min klass tyckte jag skulle teckna en cupcake efter att ha sett videon på youtube med den gulliga ungen ----> http://www.youtube.com/watch?v=i6WPfo9qNSM
Och eftersom dem tyckte det blev det denna bild, lite hafsig men nöjd ändå!:D

 

En underbar plats, skidbacken. Snön gö mig lycklig, på tisdag ska jag åka skidor med en rolig vän. Jag fascineras så av adrenalinkicken man får när man flyger fram alldeles för fort, för det känns verkligen som att man flyger, inte som att man är kvar på marken alls. Dem jag åker med tycker jag är galen, när vi står längst upp i backen skakar mina ben av förväntan och sen....swosh! Och sen när jag kommit ner skakar andras ben, för tydligen är jag galen. En galen iller har jag fått höra att jag är:P Ja, efter tisdag kommer jag må bra:) och på onsdag skall jag hålla i en liten tecknarskola för barn och sedan spendera onsdag och torsdag med den snällaste och härligaste vän jag någonsin haft!
Kram! För jag är förväntansfull, ha det bra och kör inte av vägen!
  //Rennieh...

Hej.....

....snälla......



....någon.....



.....älska mig....

LoL FTW!

Nämen tja............mitt LoL uppdaterar, fast jag har inte tid att spela, för jag har 73 franska glosor att lära mig.
   Pressen på gymnasiet är stor, man ska vara fantastisk och man ska anstränga sig hårt för att få det betyget som lärare säger är omöjligt att få, A. Jag vet inte. Är det omöjligt?? - Nej. Jag får A ibland, inte mycket, men ibland. Men.....för att få goda betyg krävs en enorm prestation av eleven, som jag pluggar nu går jag i skolan från 8-4 nästan varje dag, jag är hemifrån från kl sju till kl. fem. Jag har läxor som tar iaf tre timmar varje dag, och så måste jag fixa mat, och leva som alla andra människor. Så fixa mat, käka, tvätta, diska, grejja med diverse viktigheter(ni vet, viktiga mejl, ordnande av jobb, att vara ledare för kurser och liknande) samt plugga tar upp så mycket tid, att jag inte är klar förrän kanske vid tio på kvällen, och har jag ett stort prov eller liknande är jag inte helt fri förrän sent på kvällen.....för att få bra betyg måste man må dåligt. Men tänk...nu är jag såhär att jag har svårt att hantera pressen ofta, och det kan gå rätt långt ibland, tänk om jag mår dåligt av att gå i skolan?? Trodde faktiskt att skolan var ett sätt att förbereda ungdomar för vuxenlivet, inte att sätta så höga krav på oss och säger att om vi inte klarar detta klarar vi inte vuxenlivet, vill dem att vi ska bryta ihop innan vi hinner bli vuxna?
   Det nya betygssystemet har jag även funderat över, varför infördes det? Skulle inte det gör så att det blev fler betyggsteg än innan(förr 3 nu 5) och därför en mer rättvis bedömning?? Men, nu är det ju såhär att det finns bara en mall för lärarna att bestämma genom på betygen E, C och A, vilken betyder att vi inte ska få betygen D eller B på prov, utan vi får istället dem gamla vanliga bedrövande addition och subtraktionstecknena. För det är bara i kursens slutbetyg som vi kan få betygen D eller B. Var det så det var menat?? För, eftersom A är ett sådant omöjligt betyg, betyder det att den som ligger precis under A får ett C+. Hur är detta en mer rättvis bedömning? Men dem nya kraven på att man ska avra perfekt för att få ett A, och man inte får några B, så kommer man se det som att betygen blir sämre över hela landet....
  Ja, skolan idag är lärorik, och modern. Men inte alltid bra för det....

Öh....nytt år ny almanacka vilket betyder kladda(fast det var ett tag sen det blev nytt år)

Nu är det såhär att i början av året så....ja var det nytt år och då borde jag visat denna bilden men riktigt så vart det ju inte. Detta är min almanacka 2013, fått från Rädda Barnen för att jag höll i en liten tecknarskola och sen designade jag om den lite, med svart bläck och hårspray för o få det att sitta. Föreställer en regnbåge av mönster i mitten som ramar in regndroppar, ett moln som är randigt(helt enkelt för att jag ville det) ramar i sin tur in regnbågen och solens strålar kommer fram bakifrån molnet. Dålig bild eftersom jag är en skakis person med bara en mobilkamera till hands, hoppas det inte ser alltför fruktansvärt ut.
  Ha det bra! //Rennieh

Teckning. En Väns Händer.

Detta är då en teckning jag tecknat. Det är en bit av en bild av en av mina vänner, därför jag väljer att bara visa en "anonym" del av honom, för jag tror inte någon skulle känna igen honom genom att se hans händer.
Såhär ser det då ut då jag teckna, jag lägger en liten del av min själ i varje teckning jag gör.   

Inläggets rubrik står det här, jag låter det vara så, för jag vet inte vad jag skall skriva som rubrik annars.

Idag har dagen spenderats med att måla på en enorm tavla som är ett beställningsuppdrag från ett gym. Jag har funderat över framtiden, jag vill verkligen gå konstfack, och sen lärarhögskola, dock innebär det tio år till i skolan efter gymnasiet. Och jag har ingen aning om jag kommer in eller ej, det är ett och ett halvt år till kvar innan jag ens tar studenten...
   Jag försöker ta reda på ansökningsstatistiken för konstfack, lite liksom så jag vet hur stor chans det är för mig att komma in. Men jag hittar ingen info alls, någon som vet vart jag kan hitta ansökningsstatistik? Jag har hittat många sidor, men inga som fungerar.
   Jag är liksom, nervös, alla redan. Jag vet liksom inget annat jag kan, jag kan bara teckna egentligen. Fast det känns liksom inte som att det är jag som tecknar, det känns som att jag fuskar nästan, som att jag har en liten figur i handen som jag greppar pennan med, som ritar åt mig. För jag vet ju egentligen inte vad jag gör, eller hur jag gör, det känns så overkligt. Jag kan inte saker, varför går tecknandet bra, jag vet ju inte vad katten jag håller på med? Jag känner som att jag aldrig kommer komma in, som att det inte finns någon som helst chans. Det känns som att dem kommer komma på hur jag fuskar när jag skickar in antagningsproverna, fast jag vet ju inte ens hur jag fuskar själv. Det kanske finns färdiga teckningar lagrade i minnet i mina fingrar. Är det någon annan som känner så ibland?
   Men. Jag kommer inte komma in. Men jag måste, jag måste. För jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Det är det enda jag duger till, att teckna. Jag kan inget annat. Jag tecknar och lär ut, så är mitt liv och mitt hjärta. Därför vill jag gå konstfack, och läsa till lärare i bild på gymnasiet. Det enda jag tycker om. Fast jag kommer aldrig lyckas, vilket ger mig en sådan ennerverande panik.
   Och sen, om jag blir lärare? Jag kommer aldrig klara det. Det kommer inte fungera, eleverna kommer börja mobba mig så som dem gjort under tiden jag varit elev. Jag är inte stark nog. Och skulle jag fråga, så skulle ingen tro att det är någonting jag skulle klara av. Jag vet det och det är sorgligt.
   Jag önskar att jag vore bra på någonting. Och hade livsglädje. För egentligen, är det bara jobbigt varje morgon, när jag inser att jag inte dött under natten i natt heller och att jag inte kommer dö nästa natt heller. Det är tungt. Jag hatar känslan på morgonen, det gör mig rädd att bara sätta mina sängvarma fötter mot det morgonkalla golvet. Som att det skulle skjutas upp istappar genom märg och ben i mig. Jag måste gå upp, le. Leva fast jag är död sen födseln.

Tänker mitt i mörka natten, två timmar till morgontimma.

Jaaa...nu är klockan ca kvart över tre på natten, om två timmar och 20 min ska jag gå upp för att åka till närmsta stora stad, för en körlektion innan skolan börjar. Jag hoppas jag lyckas bra även om jag tvivlar, för jag planerar att läsa på läxan när jag är på väg dit. Nu skall jag mejla en människa, sen skall jag kryssa i högra hörnet(men först efter att jag publicerat detta inlägg), sen skall jag stiga ur sängen som jag sitter i, vika ihop min lilla älskade laptop, placera den på skrivborder, gå tillbaka till sängen, krypa ner, bli varm, somna och sen gå upp igen. Förhoppningsvis senare denna dag kommer jag teckna en bild, bra nog för att visa på denna plats. Men det är efter körlektionen, och vem vet om jag kommer överleva den.....
   Hoppas alla sover gott! Ha det bra //Rennieh

Ledigheten känns lång.

Jag är ledig för tillfället, hemsöks av extrem rastlöshet, sorg, panik, ensamhet och sömnlöshet jämt. Men idag, denna underbara, fina, vackra dag kom Wille hit. Hon sällskapade mig, kastade spelkort med mig och skrattade så smittande lyckligt! Hon är en väldigt skrattglad människa, stark, vuxen för sin ålder och verkar alltid väldigt lycklig. Hon är en vän som jag älskar mycket! Men tillomed hon är nog olycklig ibland, hon är bara väldigt bra på att dölja det, och hon tar hand om alla. Vi antar att hon är lycklig, för att hon ler. Men hon kan nog vara rätt sorgsen av sig under leendet, men även när hon inte alltid är på topp ser hon till att hennes vänner är det.  Men hon är ofta eller oftast glad, det vet jag:) och jag vill så gärna bidra lite till glädjen, jag vill komma på ett sätt att göra något så fint för henne som hon brukar göra för alla andra! Så Wille, hur gör man dig lycklig du underbara människa?:) Du läser här, har du något svar? Vet någon annan hur man gör en sådan underbar människa som hon lycklig?:)
   Något som gör mig lycklig är att teckna, men min fantasi är lika död som min dator(lånar dator i skrivande stund, synd bara att man inte kan låna fantasi med!) så jag kommer inte fram till några hållbara idéer...
....   o ni fantasirika människor i världen, hjälp mig! :)

Hejdå för denna gång, trilla inte igenom isen när ispromenader gäller, och ha det så bra!!//Rennieh