Inläggets rubrik står det här, jag låter det vara så, för jag vet inte vad jag skall skriva som rubrik annars.

Idag har dagen spenderats med att måla på en enorm tavla som är ett beställningsuppdrag från ett gym. Jag har funderat över framtiden, jag vill verkligen gå konstfack, och sen lärarhögskola, dock innebär det tio år till i skolan efter gymnasiet. Och jag har ingen aning om jag kommer in eller ej, det är ett och ett halvt år till kvar innan jag ens tar studenten...
   Jag försöker ta reda på ansökningsstatistiken för konstfack, lite liksom så jag vet hur stor chans det är för mig att komma in. Men jag hittar ingen info alls, någon som vet vart jag kan hitta ansökningsstatistik? Jag har hittat många sidor, men inga som fungerar.
   Jag är liksom, nervös, alla redan. Jag vet liksom inget annat jag kan, jag kan bara teckna egentligen. Fast det känns liksom inte som att det är jag som tecknar, det känns som att jag fuskar nästan, som att jag har en liten figur i handen som jag greppar pennan med, som ritar åt mig. För jag vet ju egentligen inte vad jag gör, eller hur jag gör, det känns så overkligt. Jag kan inte saker, varför går tecknandet bra, jag vet ju inte vad katten jag håller på med? Jag känner som att jag aldrig kommer komma in, som att det inte finns någon som helst chans. Det känns som att dem kommer komma på hur jag fuskar när jag skickar in antagningsproverna, fast jag vet ju inte ens hur jag fuskar själv. Det kanske finns färdiga teckningar lagrade i minnet i mina fingrar. Är det någon annan som känner så ibland?
   Men. Jag kommer inte komma in. Men jag måste, jag måste. För jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Det är det enda jag duger till, att teckna. Jag kan inget annat. Jag tecknar och lär ut, så är mitt liv och mitt hjärta. Därför vill jag gå konstfack, och läsa till lärare i bild på gymnasiet. Det enda jag tycker om. Fast jag kommer aldrig lyckas, vilket ger mig en sådan ennerverande panik.
   Och sen, om jag blir lärare? Jag kommer aldrig klara det. Det kommer inte fungera, eleverna kommer börja mobba mig så som dem gjort under tiden jag varit elev. Jag är inte stark nog. Och skulle jag fråga, så skulle ingen tro att det är någonting jag skulle klara av. Jag vet det och det är sorgligt.
   Jag önskar att jag vore bra på någonting. Och hade livsglädje. För egentligen, är det bara jobbigt varje morgon, när jag inser att jag inte dött under natten i natt heller och att jag inte kommer dö nästa natt heller. Det är tungt. Jag hatar känslan på morgonen, det gör mig rädd att bara sätta mina sängvarma fötter mot det morgonkalla golvet. Som att det skulle skjutas upp istappar genom märg och ben i mig. Jag måste gå upp, le. Leva fast jag är död sen födseln.