Hjärtat dunkar, luften som åker ut och in i lungorna raspar strävt, kroppen är förvriden och håller tillbaka skriket...
...skriken som aldrig får höras.
Tårarna bränner, hotar att falla. Blodet faller inte, det rinner sen nära en halvtimme tillbaka.
Sharlakansrött fortfarande, fast det runnit så länge.
Tar det aldrig slut? Väntar på att torka ihop som ett russin, utan allt blod.
Det är en liten pöl på skrivbordet, undrar om det kommer bli upptorkat alls. Eller om den kommer lämnas där. Till slut torr som en försvunnen sjö i öknen.
Finrarna stelnar, känns som frost i kroppen....kölden kom till slut.
Det blir nog en öken för pölen av smärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar